Jag stressar. Alldeles för mycket. Och jag har funderat mycket över hur det kommer sig, varför, och vad det är som gör att jag har så svårt att sluta med det? Det verkar ju helkorkat att fortsätta med nåt så jobbigt och onödigt när jag dessutom är medveten om det. Och när jag inser att jag skulle må så himla mycket bättre om jag bara kunde låta bli.
Stress kan vara bra. Stress kan vara kreativt. Och när jag tänker efter har jag aldrig varit den tjej som förbereder sig långt i förväg. Ska jag resa så packas det in i sista minuten och presenter till den som fyller år inhandlas på tok för sent och slås in i en hast efter frukost med tandborsten i munnen. Det sorgliga är att det brukar alltid sluta bra. Jag kommer inte till festen utan paket, eller med den fina presenten inslagen i tidningspapper nerstoppad i en begagnad konsumkasse. Hur ska jag lära mig då, liksom?
Och varje gång… Jag repeterar: VARJE gång så tänker jag: ”Nästa gång… Denna ljuvliga nästa gång. Då jag ska förbereda mig i god tid och lugnt och harmoniskt vandra genom vardagen med lätta steg”.
Jag kan se mig själv vandrandes runt hemma i tofflor med massor av ljus tända runtomkring. En fin svag musik smeker mina öron och jag har hela dagen framför mina fötter. Jag kokar mig en kopp gott te och sätter mig i min älsklingshörna i soffan med uppdragna ben. Bläddrar i en tidning som jag fick i brevlådan men ännu inte hunnit läsa.
Jag vet inte hur många gånger det här scenariot spelats upp för mitt inre. Men det blir aldrig så. Jo, visst kan jag sitta där och läsa min älskade PS-tidning men inte i den där harmoniska bubblan jag önskar mig. När jag sitter här i min soffhörna så låter det så här i mitt huvud:
”Vilken tid var det nu som jag var tvungen att åka *tittar på klockan* det är lugnt, jag har gott om tid att sitta här och njuta men vafan vad altandörren är skitig mina vänners barn gillade verkligen att kleta på fönstret och varför har jag inte tagit bort det ännu? *läser ett par rader* undra om jag inte borde dammsuga när ska jag egentligen gå till botten med den trasiga centraldammsugaren och söka rätt på vart felet sitter jag är less på att skruva ur proppen varje gång. Den där palmen borde verkligen ha fått vatten för länge sen måste nog kastas men jisses va träligt att få iväg den till återvinningen måste nog såga ner den först lite. *läser ett par rader till* När gjorde jag rent akvariet sist – vad ska jag bjuda på när vännerna kommer över till helgen och undra vad hon nu var allergisk mot igen. Det är ju typiskt att jag inte kan skaffa katt för att jag har så många allergiska vänner. undra vilken vecka det är när ska soporna tömmas – det var länge sen vi var till familjen Q men det är ju så när alla har mycket – jag får inte glömma att ta upp pumpen ur dammen – jag undrar om brorsan kommer ner nåt till sommaren – tänk jag ska åka utomlands i höst hoppas alla följer med”… och så där håller det på. Under tiden kan skivspelaren proppa mina öron fulla av de ljuuufvaste toner utan att jag har hört en enda sång. Förutom de låtar som snurrar i min egna lilla inre jukebox.
Om jag stannar upp och lyssnar efter så kan jag bli väldigt förvånad vad det är för sång som snurrar runt inuti.
Man kan sammanfatta det hela med att det aldrig är tyst inuti mitt huvud.
Vän av ordning tänker genast: Men..om det nu är så stressande att inte ha allt gjort som du v i l l ha gjort – ta tag i det då. Städa oftare, låt inte tvätten hänga i vardagsrummet tvättstugan en minut längre än att det hunnit torka. Skriv ner saker och strukturera upp dina dagar lite bättre.
Men det finns för lite tid.
Det finns för många tankar och idéer om hur jag vill fylla mina dagar. Men vakentimmarna hemma är alldeles för få och det beror i n t e på att vi lägger oss för tidigt, direkt.
Och det har funnits en tid då jag varit mycket bättre på att inte lagra tråkiga sysslor på hög – men jag minns att jag alltid har haft samma känsla i mig.
Jag kan inte låta bli att stressa. Jag kan inte låta bli att vilja göra allt på en gång och helst genast. Och det är väl det som gör att jag hela tiden får saker gjorda men aldrig riktigt tillräckligt mycket.
Jag måste helt enkelt lära mig att hitta ett sätt att hantera min vardag för så här kan jag inte hålla på. Ett jättejobb att ta itu med för jag känner att jag varit så här hela mitt liv. Alltid på väg..alltid massor av göromål och målsättningar. Så frågan är ju hur jag skulle vara om jag inte hade nåt jag behövde göra alls? Vari ligger stressen egentligen? I vardagen eller i mitt blodomlopp?
Jag ägnar för många timmar i veckan till att pendla.
Jag ägnar för mycket tid till att bli förlamad av stress.
Jag ägnar på toook för lite tid till att koppla av. På riktigt.
För i en soffhörna vilar jag knappast.
