Varning för sur groda

Är det nåt jag inte gillar så är det att vara arg. Sådär obehagligt superirriterad.
Och att ilskan är lite fånig smått obefogad gör inte att det hela känns bättre. Jag är ju trots allt vuxen. Men jag känner mig som en femåring och om jag inte visste bättre skulle jag agera ut allt som en sån också. Att jag sen inte åt nån lunch idag för att jag minsann inte ville ha nån jäkla skitmat som serverades i det här sunkiga caféet och jag inte hade nåt med mig eftersom dagen borde varit kort, gör mig inte gladare.

Det är oerhört träligt att vara så här ilsket tröttsamt irriterad när man som en liten bonus handskas med kunder varje dag som kan förvandla den mest glada grodan till en paddhäxa.  Men snart är den trista delen av dagen avklarad. Bara 3 timmar kvar. Sen är det roligare saker på agendan. Men först ska jag sura klart.

Synd att jag inte gick hem för en timme sen som det var planerat från början.
Men jag får säga till mig själv som man säger till de flesta femåringar: Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Surt.

Hur är det med humöret?

Hur kan det komma sig att så många människor mister all sitt folkvett så fort de får en penna, ett tangentbord eller telefonlur i handen? Att man inte kan framföra sina åsikter och frågor utan att behöva skriva fula ord eller skrika okvädesord i örat på den man förväntar sig få hjälp av.

Nu är det givetvis så att många inte bryr sig om ifall personen står mitt framför heller, utan bara öppnar spjället och skjuter ut diverse rök och aska rakt i ansiktet på den stackare som råkar stå i vägen för just den här stundens vrede. Men vanligast är ändå att tonen och uppträdandet blir mer civiliserat när ingen teknik finns mellan samtalsparterna.

Är det för att stressens hårda hand slagit sig runt vårt sunda förnuft?
Beror det på den ”tidsanda som råder” som gör att man inte värderar vänliga handlingar och respekt högre än att få sin vilja igenom med alla medel – även om belöningen sen är ringa?
Båda argumenten kan jag på något sätt förstå. Men den största skillnaden i hur vi behandlar våra medmänniskor när måste ändå vara någon form av feghet. En infantilitet som gör att vi tänker att om ingen ser oss och vet vem vi är så gör det inget. Eller va tusan är det som får människor att bete sig som vildar?

Jag har ett serviceyrke och förvånas varje dag över attityden hos mina kunder. Att jag möter de flesta telefonledes gör att jag får min beskärda del av spännande samtal. I den del av min tjänst där jag möter människor öga mot öga är inte bemötandet hälften så illa. Och då är inte den delen av kunderna mindre arga. Men det finns flera sätt att uttrycka sig på.

Och vägen till den bästa servicen går inte via svordomar, nedvärderingar, hånskratt och ironiseringar. Tro mig.
Vill du hamna på fikarummets tio-i-topp-lista över dagens knäppaste samtal ligger du däremot bättre till om du inleder med en attack direkt innan man hunnit sagt hela sin svarshälsning.